Havet

I gryningen omsluter det väldiga, blå havet den sandiga stranden. Milda vågor sköljer över släta stenar med en mjuk, rytmisk sång.

Långsamt börjar vattnet dra sig tillbaka och glider undan från sanddynerna. En ny, dold värld börjar träda fram.

Glimrande snäckskal och hemliga tidvattenspölar träder fram ur djupet. Små havsskatter ligger och väntar i den varma morgonsolen.

På eftermiddagen har havet dragit sig långt, långt ut. Stranden är bred och varm, och små krabbor ilar fram över den torra sanden.

Måsar seglar ner för att vila på de vidsträckta, torra sandbankarna. De letar efter godsaker i de grunda vattensamlingar som lämnats kvar av det avlägsna havet.

En sval bris sveper plötsligt över den breda stranden. Långt ute vid horisonten börjar det stilla havet röra på sig.

Med ett svagt muller börjar de första små vågorna rulla tillbaka. Svalkande vatten strömmar fram och kysser den varma, torra sanden.

De brusande vågorna fyller de tomma tidvattenspölarna och sköljer över de glittrande snäckskalen. Långsamt börjar den breda sandstranden att försvinna.

Tidvattnet stiger och skvalpar över klipporna. Snart är sandstranden nästan helt täckt av de djupa, svala vågorna.

Framåt kvällen har havet återvänt helt och hållet, djupt och blått. De svala vågorna kluckar återigen mjukt mot de höga dynerna.

Under den stjärnklara natthimlen gör sig vattnet redo att dra sig undan ännu en gång. Havets oändliga dans upphör aldrig.

Två gånger varje dag drar sig det stora havet undan och återvänder hem. Denna trogna rytm skänker frid åt stranden, gång på gång.