Frön

Djupt nere i den svala, tysta jorden låg ett litet frö hopkrupet i mörkret. Det låg varmt och tryggt och drömde inte om någonting alls.

Plötsligt hördes ett svagt knackande ljud uppifrån. Svalka regndroppar trängde ner i jorden och kittlade varsamt det sovande fröet.

En varm, gyllene solstråle trängde igenom den mörka jorden. Den viskade till fröet och talade om för det att det var dags att vakna.

Det lilla fröet kände en plötslig rörelse inuti. Med ett litet knäpp sköt det ut en blek rot för att hålla sig fast i den mörka, ombonade jorden.

Sedan sköt den upp en modig liten grön grodd. Den pyttelilla stjälken slingrade och trängde sig förbi hårda småstenar i jorden.

Den mörka jorden blev tung och en enorm sten blockerade vägen. Den lilla grodden stannade upp; den kände sig trött och rädd.

Med minnet av det varma ljuset samlade den lilla grodden sina krafter. Långsamt böjde den sig och slingrade sig runt den tunga, envisa stenen.

Med den stora stenen bakom sig klättrade grodden högre och högre. Den mörka jorden började kännas varmare och lättare.

Precis ovanför började jorden spricka. Ett starkt sken lyste ner och vägledde den lilla grodden genom det allra sista jordlagret.

Plopp! Den lilla gröna spetsen trängde rakt igenom jorden. För första gången kände den den svala, friska luften från omvärlden.

Den lilla grodden sträckte på sig och njöt av det varma solskenet. Den kände en mild bris dansa runt omkring sig.

Den lilla grodden vecklade ut två pyttesmå gröna blad för att hälsa solen välkommen. Den var äntligen hemma i det vida, vackra ljuset.