Dag och natt

Lilla jorden snurrade glatt i det varma, klara solskenet. Invirad i sin fluffiga molnhalsduk älskade hon den glada dagen.

På hennes gröna kullar lekte sömniga kaniner och flitiga bin i det gyllene ljuset. De önskade att den lyckliga dagen aldrig skulle ta slut.

Jorden älskade hennes varma, strålande ansikte, men hon hade en väldig dans att utföra. Hon började sakta snurra i den djupt blå rymden.

Medan jorden roterade sträckte sig långa skuggor över gräset. Djuren såg solen sjunka lägre och kände sig lite oroliga.

Jorden vände sakta sitt ansikte bort från den gyllene solen. Ett varmt, orange sken målade himlen medan dagen började ebba ut.

Nu bar jorden sin mörkblå nattmössa, täckt av tindrande stjärnor. Hon visade djuren att natten var mjuk och stilla.

En sömnig liten björn huttrade i den svala nattluften. ”Vart har det varma ljuset tagit vägen?” viskade han ut i mörkret.

En liten, modig uggla bredde ut sina vingar och flög högt upp i den mörka skyn på jakt efter den försvunna solen.

När den lilla ugglan flög högt ovanför molnen flämtade den till. Solen hade inte slocknat; den lyste fortfarande starkt på andra sidan jorden!

Den lilla ugglan dök ner mot den mörka skogen igen, ivrig att dela med sig av den underbara hemligheten om det oändliga, gyllene ljuset.

Djuren kröp tätt intill varandra, glada över att veta att solen alltid fanns där. De slöt ögonen i det ombonade, fridfulla mörkret.

Jorden snurrade sakta i den stilla natten. Hennes vänner sov gott, i vetskapen om att den varma solen alltid väntade på dem.