Det borttappade fåret

Högt uppe på de varma, gräsbevuxna kullarna vakade en vänlig herde över sin ulliga hjord medan den gyllene solen började gå ner.

Han vallade varsamt fåren mot den ombonade steninhägnaden och knackade med sin trästav för att hålla dem trygga.

Herden räknade sina ulliga vänner en efter en medan de kom in. Åttioåtta, nittionio... men en plats var tom.

Herden sökte av den mörknande ängen och ropade efter sitt bortsprungna lamm, men bara vinden svarade.

Fast besluten att hitta sitt bortsprungna lamm tände herden sin lysande lykta och steg in i den mörka, skuggiga dalen.

Den branta, steniga stigen var kall och mörk, men herden letade bakom väldiga klippblock och lät sitt varma sken lysa.

Djupt nere i dalen stannade herden och lyssnade. Genom ljudet av en strid bäck hörde han ett svagt, välbekant rop.

Herden följde ljudet och fick syn på sitt lilla lamm, som stod och darrade på en brant och hal avsats precis ovanför den strida bäcken.

Med varsam hand sträckte sig herden ner längs den hala avsatsen och lyfte upp det darrande lammet i sin varma famn.

Medan han höll det trygga, sömniga lammet tätt intill bröstet påbörjade herden den långa vandringen uppför kullen igen, under stjärnhimlen.

När de nådde toppen av kullen jublade de nittionio fåren med glada bräkanden över att se sin vän i säkerhet till slut.

Äntligen i säkerhet log herden medan han bäddade om det lilla lammet, i vetskapen om att vartenda ett av hans får var djupt älskat.