Att vara snäll

Mia älskade soliga morgnar i parken. Medan hon skuttade fram längs stigen stannade hon till för att ge en törstig nyckelpiga en liten droppe vatten.

Plötsligt blåste en vindpust iväg Mr. Higgins teckningar. ”Oroa dig inte, jag hjälper till!” ropade Mia, med de röda gymnastikskorna redo att springa.

Medan Mia jagade papperen fick hon syn på en liten valp som hade trasslat in sig runt en bänk. Hon avbröt jakten för att försiktigt reda ut kopplet.

I närheten grät en liten pojke eftersom hans leksaksflygplan hade flugit djupt in i en törnbuske, långt utom räckhåll.

Mia sträckte sig försiktigt in i den taggiga busken för att rädda leksaken. Hon lämnade tillbaka den till pojken med ett varmt leende.

Men vinden var inte färdig än. Den svepte upp den sista och vackraste teckningen högt upp i grenarna på en hög ek.

Mia stod på tå och sträckte sig så högt hon kunde, men teckningen var precis utom räckhåll.

När den lille pojken såg att hon kämpade sprang han fram med ett brett leende, redo att hjälpa sin nya vän att nå den höga grenen.

Pojken gav Mia en stadig skjuts uppåt. Med en kraftig sträckning lyckades hon säkert få tag i teckningen från grenen.

Mia lämnade tillbaka de färgstarka teckningarna till Mr. Higgins. Den gamle konstnären strålade av glädje när han återigen höll sina värdefulla verk i säkert förvar.

Runtom i parken började människor hjälpa varandra. Den lille pojken delade med sig av sin leksak, och andra plockade upp nedfallna grenar.

Mia log och insåg att vänlighet inte handlar om storslagna gester. Det handlar om att göra små, kärleksfulla saker, om och om igen.