Petes undervattensvärld

Lille Pete huttrade på den glittrande isen. Hans vänner plaskade glatt, men Pete klamrade sig fast vid kanten, livrädd för det iskalla vattnet.

Farfar pingvin vaggade fram. Han pekade genom den klara isen och viskade om en hemlig, lysande värld som låg gömd djupt därnere.

Pete höll hårt i morfars varma vinge. Han tog ett djupt, modigt andetag, slöt ögonen och hoppade ut från den isiga avsatsen.

Plask! Det iskalla vattnet sved till en början, men sedan öppnade Pete ögonen och såg en magisk skog av självlysande grön kelp.

Klart lysande neonfiskar virvlade runt dem i en gnistrande dans och lyste upp det djupblå vattnet likt små, simmande stjärnor.

En vänlig sälunge swishade förbi dem och lämnade efter sig ett långt, virvlande spår av glittrande silverbubblor.

Farfar släppte försiktigt taget om Petes vinge och nickade. Det var dags för Pete att försöka simma helt på egen hand.

Med ett modigt simtag simmade Pete framåt på egen hand. Han jagade de silvriga bubblorna mot en magnifik, lysande isport.

När Pete gled in under den väldiga stenbågen kände han sig viktlös och fri. Det mörka, skrämmande havet hade förvandlats till en lekplats fylld av underverk.

Han gjorde en glad loop i vattnet och hade helt glömt bort sin rädsla. Det djupa havet var inte längre en skrämmande plats.

Pete och morfar dök upp till ytan igen. Pete gav ifrån sig ett glatt pip, ivrig att berätta för sina vänner om äventyret.

Med ett glatt plask dök Pete rakt ner igen. Han visste att det ibland är i det vi fruktar mest som den vackraste magin finns.