Elefantungen

Lilla Ellie stirrade ner på sin långa, sladdriga snabel. Den kändes som en slingrande nudel, och hon visste inte vad hon skulle göra med den.

Hon såg sin väldiga mor svepa sin starka snabel graciöst genom det höga savanngräset för att plocka söta blad.

Under den varma, gyllene solen kom Ellie och hjorden fram till ett glittrande vattenhål. Hon var så törstig!

Ellie doppade sin rörliga nos i det svala vattnet, men hon skvätte ner alltihop i stället för att dricka!

Hennes mamma knuffade henne försiktigt och visade hur man skopar upp. Ellie tog ett djupt andetag, men hon blåste bara fåniga bubblor!

Efter ännu ett försiktigt försök sög Ellie upp det svala vattnet och sprutade in det rakt i munnen. Hon klarade det!

Plötsligt hördes ett högt prasslande från de täta buskarna i närheten, och en färgstark fågelflock flög upp i luften!

Hjorden började snabbt tåga över den torra slätten och virvlade upp täta moln av gyllene damm.

Ellie kände sig liten och rädd när hjordens väldiga ben marscherade likt grå pelare genom det täta, gyllene dammet.

Hon sträckte ut snabeln och lindade den hårt runt mammans svans, och höll ett stadigt tag medan de gick tillsammans.

Vinden lade sig, och den dammiga stigen ledde dem in i en stilla, grön dunge med skuggande träd där det var tryggt att vila.

Ellie rörde vid sin mammas snabel som en varm hälsning. Hon förstod äntligen att hennes snabel var perfekt för att dricka, hålla i sig och ge härliga elefantkramar.