Hanas stjärnklara resa

Bekvämt tillrätta i sitt bo av mossa tittade den lilla kolibrin Hana upp när hennes mormor pekade mot den glittrande natthimlen.

En kylig höstvind viskade att det var dags att ge sig av. Hana tog ett djupt andetag och svävade modigt ut i den väldiga, mörknande skyn.

Högt ovanför de mörka kullarna tindrade stjärnorna likt en vänlig karta. Hana följde den lysande stigen, och hennes små vingar surrade av energi.

Plötsligt drog tjocka, grå moln in över himlen och slukade de klara stjärnorna. Hana kunde inte längre se sin skimrande karta.

Vilse i den kalla, fuktiga dimman kände sig Hana mycket liten. Sedan kom hon ihåg mormors varma röst och förstod att hon måste flyga högre.

Med en kraftfull energiutveckling pressade sig Hana upp genom den täta dimman. Plötsligt bröt hon sig fri ut i en klar, stjärnklar himmel.

Där, strålande klart, fanns den vackra stjärnblomskonstellationen. Dess glödande kronblad visade vägen framåt.

Plötsligt dånade en våldsam vindby genom natten och hotade att föra den lilla kolibrin långt ur kurs.

Hana fällde in vingarna och susade modigt genom den ylande stormen, med blicken fäst vid den glittrande stjärnstigen där ovan.

Den ylande vinden lade sig till slut. Nedanför började ett varmt, gyllene ljus sprida sig över en vacker, grön dal.

Hana svävade ner mot de väldoftande blommorna, med hjärtat fyllt av glädje. Hon hade klarat sig igenom den långa natten.

Medan hon drack den söta nektarn blickade Hana tacksamt upp mot de bleknande morgonstjärnorna, i vissheten om att hennes mormors visdom för alltid skulle vägleda henne.