Trixie hittar hem

Djupt inne i en solig dal mumsade lilla Trixie – en Triceratops-unge – på söta, gröna ormbunkar nära sin mammas varma skugga.

Plötsligt vällde mörka moln in över kullarna, och en kraftig åskknall fick marken att skaka, vilket skrämde lilla Trixie.

Kallt regn började ösa ner och gjorde dalen suddig. Trixie kröp in bakom en mossbelupen sten och insåg att hon var helt ensam.

Skakande i det kalla regnet tog Trixie ett modigt steg fram från bakom den blöta klippan. Hon var tvungen att hitta sin familj.

Hon marscherade genom den mörka, leriga skogen. Klibbig lera stänkte på hennes små tår, men hon fortsatte att leta med modig blick.

Precis när hon kände för att gråta ekade ett mjukt, djupt muller genom den ylande vinden. Det var hennes mammas särskilda, kärleksfulla rop!

Trixie spetsade öronen och lyssnade uppmärksamt på mullret. Vinden blåste kraftigt, men hon visste precis åt vilket håll hon skulle gå.

En enorm, hal trädstam blockerade stigen. Trixie klättrade rakt över den med blicken fäst vid de lysande ormbunkarna längre fram.

Trixie banade sig väg genom det täta beståndet av lysande ormbunkar. Hennes mammas varma muller lät närmare och tydligare nu.

Mellan de glesnande träden framträdde en varm och välbekant gestalt i den dimhöljda gläntan. Mamma väntade precis där framme!

Med ett glatt pip sprang Trixie över gläntan och kröp tryggt intill sin mammas enorma, milda nos.

Stormen drog förbi och lämnade efter sig en klar regnbåge. Trygg och varm visste Trixie att hennes mammas kärleksfulla röst alltid skulle vägleda henne hem.