Väntans månader

Varje kväll, när stjärnorna började glimra, kröp ett litet barn tätt intill mamma. Inuti hennes runda mage växte en liten hemlighet.

Barnet pressade en varm kind mot den mjuka magen och lyssnade uppmärksamt på de små, varsamma stötarna därinifrån.

”Jag ska bli storasyskon”, viskade barnet ut i det tysta rummet och slöt ögonen för att drömma om framtiden.

De föreställde sig att de skulle lära bebisen att stapla träklossar högt och att hitta den mjukaste gröna mossan på gården.

Under dagen övade barnet på sina lärdomar och visade nallebjörnen hur man delar med sig av leksaker och håller varandra i handen.

Medan veckorna sniglade sig fram blev mammas mage ännu rundare. Barnet kryssade för varje dag som gick i en färgglad kalender.

Ibland kändes väntan väldigt lång. Barnet tittade ut på de fallande löven och undrade när den nya vännen skulle komma.

De hjälpte till att göra barnkammaren i ordning och lade en mjuk, stickad filt i den lilla spjälsängen vid fönstret.

En stillsam natt stötte en plötslig, kraftig rörelse mot barnets öra. Det kändes som en liten, hemlig hälsning inifrån.

”Oroa dig inte”, viskade barnet tillbaka till den varma magen. ”Jag ska lära dig att jaga fjärilar och hålla dig säker i regnet.”

Den långa väntan var nästan över. Det äldre syskonet somnade den kvällen och drömde om de härliga äventyren som väntade.

Äntligen var väntan över. Det stolta storsyskonet höll upp en färgstark kloss så att den lilla bebisen kunde se den och viskade: ”Det är här vi börjar.”