Ansikten

Leo älskar att leka i den soliga parken och studera människors ansikten. Han kan se hur de mår innan de säger ett enda ord.

Hans systers stora, skrattrynkiga ögon och breda leende talar om för honom att hon har en underbar dag, utan att hon säger ett enda ord.

För Leo är varje ansikte som en färgstark bilderbok som berättar hemliga historier utan att ge ifrån sig ett enda ljud.

Sedan får Leo syn på sin vän Mia, som sitter tyst på en träbänk. Utan att hon säger ett ord förstår han att hon är mycket ledsen.

Leo vill hjälpa sin vän att må bättre. Han tar ett steg närmare, och hans ansikte visar hur mycket han bryr sig.

Leo försöker göra en tokig grimas genom att blåsa upp kinderna och skela, för att få Mia att le.

Mia tittar upp, och ögonbrynen rycker till. En liten, blyg rörelse syns i mungipan när hon försöker låta bli att skratta.

Plötsligt blåser en vindpust Mias teckning rakt ur händerna på henne! Hennes ögon spärras upp och munnen formas till ett förvånat ”O”.

Leo kastar sig iväg med beslutsam min och jagar det flygande pappret förbi gungorna på lekplatsen.

Leo fångar det flygande pappret precis i tid! Han håller fram det med ett stolt, triumferande leende som strålar i ansiktet.

Mia tar tillbaka sin teckning, och ansiktet lyser upp i ett brett leende som får ögonen att knipas ihop – ett leende som säger ”tack” tydligare än några ord.

Leo ler tillbaka med strålande ögon. Han vet att de varmaste samtalen sker genom ett glatt och omtänksamt ansikte.