Stephen Hawking: Mannen som förklarade universum

Den unge Stephen älskade att utforska sin trädgård i skymningen. Han rättade till glasögonen och såg de allra första stjärnorna börja glimra.

Stephen och hans far bredde ut en varm filt på gräset och lade sig ner för att tillsammans betrakta natthimlen.

”Far”, frågade Stephen och pekade upp mot ett lysande, virvlande band av stjärnljus, ”varför finns universum?”

Hans far log varmt, och blicken strålade av uppmuntran. ”Det är den största gåtan av alla, Stephen. Ingen vet svaret än.”

”Men vi kan använda tankekraften för att söka efter svaren”, sade hans far mjukt och knackade Stephen lätt i pannan med ett varmt leende.

Ovanför dem bredde den väldiga kosmos ut sig likt en glödande väv av virvlande galaxer och ljusstarka, färgsprakande nebulosor.

Istället för att känna sig liten i det väldiga universumet kände Stephen hur en gnista av ren upphetsning tändes djupt inne i bröstet.

Hans far betraktade honom med stilla stolthet, i vetskapen om att denna lilla gnista av nyfikenhet skulle växa till något verkligt underbart.

En mild bris prasslade i trädgårdens mörka träd och bar deras lågmälda samtal ut i stjärnnatten.

Stephen kröp närmare sin far och stirrade upp mot den tindrande himlen med en ny, stilla beslutsamhet.

Han skulle aldrig sluta ställa frågor, i vetskapen om att varje klar stjärna bar på en underbar hemlighet som väntade på att bli upptäckt.

Med sin far vid sin sida log den unge Stephen, redo att påbörja sin livslånga strävan efter att förstå universums vackra hemligheter.