Frida Kahlo: Målaren av sitt eget liv

Frida satt uppallad i sitt tysta rum med det skadade benet instoppat under täcket. Hon suckade och längtade efter ett storslaget äventyr.

Hennes far kom med en färglåda av trä till henne. När Frida doppade penseln i solgult började ett varmt, gyllene ljus sprida sig.

Med ett grönt penseldrag sköt gigantiska djungelblad fram ur väggarna. En färgstark fågel fladdrade precis förbi hennes säng.

Hon målade en träbro och klev rakt ut på den. Vänliga apor svingade sig i lianerna och pladdrade glatt för att hälsa henne välkommen.

Djupt inne i djungeln målade hon en gnistrande blå flod. Glittrande fiskar hoppade genom luften och lämnade efter sig spår av stjärnstoft.

Hon målade en stege av jättelika blommor som sträckte sig upp mot himlen och klättrade högre och högre upp bland molnen.

Högt ovanför molnen målade hon en himmel av virvlande, gyllene stjärnor. Varje stjärna lyste likt en varm lykta i den mörkblå natten.

Plötsligt kröp en kall, grå dimma fram över stjärnhimlen och hotade att sudda ut alla de vackra, glödande färgerna.

Frida vägrade låta den grå dimman stoppa henne. Hon doppade penseln i eldigt orange och klarrosa för att måla en varm sol.

Den målade solen bröt igenom den grå dimman och fick den att smälta bort. Varmt ljus flödade återigen över hennes vackra, magiska värld.

Långsamt tonade den målade himlen och djungeln bort och förde varsamt Frida tillbaka till hennes ombonade sovrum. Men de klara färgerna dröjde sig kvar på duken.

Frida log och höll hårt i sin pensel. Hon visste att hon aldrig riktigt satt fast, eftersom hennes fantasi kunde flyga vart som helst.