Albert Einstein: Fysikern som red på en ljusstråle

Lille Albert satt vid sitt tysta skrivbord och stirrade ut genom fönstret. Han betraktade ett dammkorn som dansade i en varm strimma morgonsol.

Den gyllene solstrålen blev allt bredare och förvandlades till en skimrande väg. Albert slöt ögonen och hoppade ut på den lysande stigen.

Svisch! Han svävade högt ovanför molnen och lämnade skolan långt bakom sig. Vinden ven medan han tävlade mot solen.

Han väjde undan för glittrande kometar och gjorde en lov runt den bleka månen. Universum var en gigantisk, färgstark lekplats av stjärnor.

Han tävlade jämsides med roterande galaxer som såg ut som gigantiska, lysande snurror. Ingenting i hela universum kunde färdas snabbare än han.

Han jagade en klar, avlägsen stjärna vid rymdens yttersta rand. Han ville se hur långt ljuset kunde bära honom.

Plötsligt böjde sig den gyllene strålen i en skarp, vild kurva. Albert flämtade till när han halkade och tumlade iväg bort från det utsträckta ljuset.

Han föll ner, ner, och svävade tillbaka genom molnen. Med en lätt ryckning blinkade han till och vaknade upp, precis där han satt på sin stol i det tysta klassrummet.

Albert såg nervöst upp. Det var tyst i klassrummet, och han undrade om läraren hade lagt märke till hans resa till stjärnorna.

Hans lärare kom fram med ett varmt och milt leende. Hon var inte alls arg på honom, och hon höll en färgglad bok i händerna.

Hon räckte honom boken om stjärnorna. ”Vart färdades dina tankar, Albert?” frågade hon mjukt. ”Sluta aldrig att förundras.”

Albert log och höll boken tätt intill sig. Han visste att hans fantasi var en särskild karta, redo att hjälpa honom att upptäcka världens hemligheter.