Gamla hus

För länge sedan var världen vidsträckt och mycket blåsig. För att hålla värmen kröp familjer ihop i djupa, mörka grottor.

En sprakande eld fick vänliga skuggor att dansa på stenväggarna, men den kyliga vinden ven fortfarande därinne.

När den varma vårsolen drev bort vintern klev familjer ut ur de mörka grottorna och ut i de lysande gröna dalarna.

Av böjliga grenar och gyllene gräs flätade de mysiga små hyddor mitt ute på de gröna ängarna.

På natten kunde de se upp mot de tindrande stjärnorna och lyssna till den milda, viskande floden i närheten.

Men när de kyliga höstvindarna började vina, skakade och darrade de bräckliga gräshyddorna i stormen.

För att göra sina hem starka samlade de skickliga byggarna in tjocka trästockar och våt, klibbig lera från floden.

Genom hårt arbete staplade de de tunga timmerstockarna och klappade på tjock lera på väggarna. Rejäla trähus började resa sig.

Trähusen var mycket robusta, men kalla drag och nyfikna skogsdjur smög ändå in genom de öppna dörröppningarna.

För att hålla kylan ute tillverkade de skickliga byggarna en platt träskiva som passade perfekt i den öppna dörröppningen.

De hängde försiktigt upp den tunga skivan på kraftiga gångjärn och skapade därmed den allra första dörren som kunde svänga upp och igen.

Med ett mjukt klick stängdes den nya dörren tätt. Därinne var det varmt och tryggt – äntligen ett perfekt och ombonat hem.