Diplodocus: Den långhalsade jätten

Djupt inne bland ormbunkarna sträcker en ung Diplodocus sin långa hals mot det gyllene bladverket. Hans piskliknande svans sveper sakta fram och tillbaka.

En plötslig vindby får de höga träden att skaka. Högt uppe på en gren vid klippväggen kvittrar ett bo med pyttesmå flygödlor högljutt på hjälp.

När den snälle jätten hör deras rop bestämmer han sig för att hjälpa till. Han kliver försiktigt över väldiga, fallna trädstammar för att nå den branta klippan.

Tjocka, taggiga rankor spärrar den smala stigen. Jätten använder sin kraftfulla, piskliknande svans för att röja vägen.

Till slut når han den resliga klippan. Han tittar upp och inser att det lilla boet sitter otroligt högt uppe i skyn.

Jätten planterar sina tunga fötter och sträcker halsen högre och högre. Han sträcker sig upp mot molnen och balanserar försiktigt.

Plötsligt träder ett hungrigt rovdjur fram ur djungelns täta skuggor och betraktar det hjälplösa lilla boet på klippan.

Med en snabb rörelse låter jätten sin långa svans smälla till som en piska. Det höga ljudet ekar genom dalen och skrämmer bort rovdjuret.

Nu när rovdjuret är borta puffar jätten försiktigt på det instängda boet med nosen. De små ungarna kvittrar av lättnad och glädje.

Pterosaurieföräldrarna flyger tillbaka till sitt trygga bo och kretsar kring jättens huvud i en glädjefylld tacksamhetsdans.

Den milda jätten sänker långsamt sin långa hals och känner sig stolt. Han låter sin väldiga svans vila i det mjuka, gröna gräset.

Tillsammans med sina nya vänner delar den milda jätten en måltid av söta blad från trädkronorna, glad över att vara precis som han är.