Bella hittar sin bikupa

Honungsbiet Bella älskade sin mysiga kupa i den gamla eken. Hon susade fram över den soliga ängen och dansade från blomma till blomma.

Plötsligt förde en lekfull vindpust iväg Bella långt bort. När vinden lade sig var hon helt ensam i en tyst och okänd dal.

Bella landade på en klar gul prästkrage för att vila. Till hennes förvåning lutade prästkragens kronblad mot solen och pekade likt en liten pil.

Bara några decimeter bort nickade en blåklocka åt precis samma håll. Blommorna samarbetade för att visa henne vägen!

Med ett modigt vingslag följde Bella spåret av lutande blommor. Rad efter rad av rödklöver bugade sig för att visa henne vägen.

Solen började gå ner och kastade långa, mörka skuggor över ängen. Ändå lutade sig de vänliga blommorna framåt för att visa vägen.

När skymningen föll slog en grupp nattljus ut. De lyste som små lyktor i mörkret och lyste upp hennes väg.

Bella flög över en glittrande bäck. Till och med de vita näckrosorna på det svala vattnet flöt på rad och visade henne vägen hem.

På en gräsbevuxen kulle böjde en rad höga solrosor sina gyllene huvuden. De pekade rakt mot en välbekant skog alldeles framför dem.

När Bella gick in i den skuggiga skogen fick hon syn på sin stora ek på avstånd. De lila violerna på skogsbotten visade vägen rakt dit.

Bella surrade av glädje när hon flög närmare den stora eken. Hon kunde höra det ljuva, tröstande surret från familjen som väntade på henne.

Bella kröp tryggt ihop inne i sin ombonade bikupa. Hon visste att hon aldrig mer skulle känna sig vilse, för hennes blomvänner skulle alltid visa henne vägen hem.