Månen

Högt uppe på den sammetsmjuka himlen log månen ner mot skogen. Han älskade att lysa klar och rund i sin stjärnprydda nattmössa.

Han spred ett mjukt, silvrigt sken över den sovande skogen och fick natten att kännas trygg och varm för hans djurvänner.

Men snart kröp en skugga över hans silveransikte, och månen krympte till en prydlig halvcirkel. Han undrade om han höll på att tyna bort.

Även som halvmåne gjorde han sitt bästa för att lysa upp stigarna; han tippade på sin stjärnbeströdda mössa för att vägleda en hjortfamilj.

Allt eftersom nätterna gick blev han en smal silverskära, böjd som ett strålande leende i mörkret.

Trots att han var liten lyste han av all kraft. De små ugglorna kvittrade, glada över hans milda sken som en skära.

Han visste att han blev mindre, men han höll sin stjärnprydda mössa rak och vakade stolt över sina vänner i skogen.

Till slut kom natten då månen blev helt mörk och dolde sitt ansikte i den djupa, sammetslena himlen.

Trots att han var osynlig kände han ändå sin fasta, kratertäckta kropp under den mysiga mössan. Han lyssnade med glädje till vännerna som viskade nedifrån.

Med en lycklig suck började månen växa och lyste återigen klar och full över den glada skogen.

Han insåg att oavsett om han var en liten skära eller en stor, lysande cirkel, så var han alltid precis samma måne.

Trygg och älskad lyste månen glatt under de tindrande stjärnorna, alltid en trogen vän till den tysta skogen nedanför.