Den blå planeten

På nära håll snurrar vår vackra jord lyckligt i rymdens tysta mörker, insvept i mjuka, vita moln.

Dess klara, safirblå hav och gröna landskap är hem åt varje högt träd, myllrande stad och vänligt ansikte vi känner till.

En vänlig, tindrande stjärna viskar en hemlighet och bjuder in oss på en storslagen resa långt in i den djupa, stjärnklara natten.

Vi svävar sakta uppåt och lämnar vårt varma hem bakom oss medan vi driver mot den klara, lysande månen.

Härifrån börjar de väldiga kontinenterna flyta samman, och haven ser ut som små pölar av klarblå färg.

Vi vinkar till gigantiska, orange-randiga planeter medan vi glider vidare in i det tysta, stjärnbeströdda mörkret.

Vi tar oss längre ut i den djupa, sammetslena himlen och ser vårt hem krympa till en stilla, glödande prick av turkost ljus.

Resten av vårt solsystem börjar blekna bakom oss och lämnar kvar endast ett väldigt, tyst hav av glittrande stjärnor.

När vi blickar tillbaka genom det oändliga stjärnhavet kan vi knappt finna den lilla plats där alla våra berättelser lever.

Vid själva utkanten av det tysta solsystemet är vårt hem inget annat än en liten, skör prick av glödande turkost ljus.

På så långt håll inser vi att denna lilla punkt rymmer varje sång, varje grönt träd och alla vi älskar.

Vi lovar att värna om och skydda vår vackra, lilla blå prick, och att för alltid bära dess stilla underverk i våra hjärtan.